Carin Bartosch Edströms debutroman – Furioso – presenteras av förlaget, Bonniers, som en deckare i Agatha Christie-stil. Efter att ha läst den 527 sidor långa romanen på inalles tre kvällar är jag inte helt benägen att hålla med om etiketten deckare. Det förekommer visserligen ett mord i berättelsen och en påföljande polisutredning men jag skulle istället vilja beteckna den som en relationsroman med deckarinslag.
Ordet Furioso betyder som adverb ”på ett vilt och häftigt sätt (om musik)” och som substantiv ”ett passage i ett musikstycke som spelas på ett vilt och häftigt sätt”. Den stråkkvartett som berättelsen kretsar kring heter också ”Furiosokvartetten”. Kvartetten består av fyra kvinnor som samlas på en privat skärgårdsö för att spela in Stenhammars sista stråkkvartett. De fyra kvinnornas inbördes relationer är inte helt okomplicerade två är systrar, två har en lesbisk relation och den fjärde är en driven musiker som länge spelat ihop med kvartettens äldsta medlemmar.
När berättelsen börjar inträffar en olycka som gör att ”Louise Armstrahl” – kvartettens ledare- skadar sin hand så illa att den måste gipsas. För att rädda inspelningen så anlitar man en manlig världsviolinist vilket får harmonin att brisera. Denne man som är en riktig ”Don Juan” med oräkneliga kvinnohistorier i sitt bagage kartlägger gamla olösta konflikter och spänningar.
Det hela utvecklas till ett kammarspel av Strindbergska mått. När katastrofen är ett faktum träder den paranta kommissarien Ebba Schröder in på scenen och fallet blir så småningom löst.
Berättelsen är mycket lättsmält – som att äta kokosbollar – och ganska underhållande några kalla januarikvällar eller sommartimmar för den delen. Det förekommer en hel del namedropping av kända musikstycken som faktiskt väcker ett visst lyssnarintresse hos mig.
Författaren är verksam som musiker, tonsättare och som översättare av italienska verk.