Vintervålnader

Detta är en spännande berättelse med drag av gotisk skräckrealism, tidsresa, kärleksroman och utvecklingsroman i ett stycke. Brian Gallaghers fantastiska illustrationer ger berättelsen en trolsk förtätad stämning. Romanen utspelar sig i skuggan av första världskriget och de sår som detta krig gav upphov till. Bokens huvudperson, Freddie – Frederick – Watson, förlorade den bror – George – som var hans hjälte och förebild.

Efter en personlig kris, utlöst av den djupa sorg som han känner inför förlusten av brodern, beger han sig ut på resa i sydvästra Frankrike och styr då kosan mot Pyreneerna. Där råkar han ut för en svår snöstorm och kör av vägen. Under den resan tycker han sig höra viskningar i vinden och en röst som säger ”Jag är den sista, den sista, den… ”För att söka hjälp ger han sig av till fots och kommer så småningom till en liten by vid namn ”Nulle” där han  tar in på ett pensionat.

Efter klädbyte och ett varmt bad får han en vägbeskrivning av värdinnan  till en fest som skall äga rum på kvällen, ” La fête de Saint-Etienne”.  Väl framme vid festen möts han av ett uppsluppet sällskap iklätt medeltida kläder – är det maskerad , eller? – frågar han sig. På festen träffar han också den vackra ”Fabrissa” som han ohjälpligt dras till, men är hon en uppenbarelse eller verklig? På hennes inledande fråga -om han är en ärlig man som kan skilja mellan sant och falskt, kan han inte svara annat än  att när det verkligen betyder något så kan han det.

Frederick berättar för henne om sorgen efter brodern och Fabrissa berättar den tragiska historien om sin familjs öde, en del av katarerna som var en gnostisk sekt som bannlystes av katolska kyrkan på 1300-talet. Detta möte, som kanske inte ägt rum, eller har det det?,  leder så småningom Frederick till ett gammalt  brev, dokument, som han nu fem  år senare visar för en  antikvariatsföreståndare i Toulouse. Dokumentet är skrivet på occitanska – ett gammalt språk som talades i trakten under medeltiden. Antikvariatsföreståndaren hjälper honom att översätta brevet som slutar med orden ” vi är de vi är tack vare dem vi väljer att älska och de som älskar oss”.

Mötet med Fabrissa och upptäkten av bergens hemlighet  hjälper honom att komma igenom sorgen efter brodern och att lära sig att leva igen – ”Livet är inte ett sökande efter svar, vilket är vad vi får lära oss. Det handlar snarare om att lära sig vilka frågor vi ska ställa”.  En liten pärla till bok välskriven , spännande och tänkvärd.

Kate Mosse: Vintervålnader. Norstedts 2011.

Comments (1)

Anna Efebruari 17th, 2011 at 3:15 e m

Jättesnygg Annika! och den boken ska jag läsa, precis som den av Toni Morrison, hon är alltid bra. Tänk om man hade mer tid…
Tack för bloggen! Anna

Leave a comment

Your comment