En dag i december 2011 fick jag upp ögonen för en bok av John Wray i vårt bibliotek. Boken köpte jag in i december 2009 och sedan dess hade den stått där på sin plats och samlat damm. Felköp? Tänkte jag. Den kanske ändå kan vara värd att läsa ett stycke i. Sagt och gjort –men vad blev resultatet?

Berättelsen handlar om Will/William Heller, 16 år, diagnosticerad för schizofreni och nyligen utskriven från ett behandlingshem. Han har en komplicerad relation till den något äldre Emily – som både attraherar och skrämmer honom. Det var just en incident i tunnelbanan med Emily som gjorde att Will hamnade på behandlingshemmet – han ”knuffade” ned henne på spåret!

En än mer problemfylld relation har Will till sin mamma Yda/Violetta Heller – Violetta är Wills smeknamn på mamman. Någon närvarande far finns inte med  i personernas liv. Först på slutet får vi veta att denne  var jazzmusiker, hette Alexander/Alex och dog när Will var i början av tonåren.

När boken börjar befinner sig Will i New Yorks tunnelbana på flykt från mamma(?), sina mediciner och vardagen i största allmänhet. Will börjar bli psykotisk, ser ”låtsaskompisar”, talar i gåtor med sina medpassagerare alltmedan resan pågår i underjorden.

Wills mamma kontaktar ganska snart polisen när hon förstår att Will gett sig iväg på egen hand.  I vartannat kapitel får vi därefter följa Will respektive mamman under ett dygn.

Mamma Ydas samtal med polisen  som har hand om försvunna barn/ungdomar – Ali Lateef/Rufus White bildar ett slags berättelse i berättelsen där delar och detaljer om dem som  personer blottläggs. De för  en kamp mot tiden  – mamma Yda för att hon vill nå sin son och skydda honom mot faror, Kommissarie Lateef  för att han också vill nå Will men framförallt för att han vill skydda omgivningen och Emily mot Wills framfart.

Det är ett spännande och  tragiskt drama som tickar framåt mot sin  upplösning men också en kvickt  berättad  historia fylld med varm och ömsint humor. Personerna blir levande och reflekterande individer som man som läsare/iakttagare gärna tar till sig. En bok väl värd att läsas av många och som också tål att läsas om igen.

Om du sett filmer som ”A Beautiful Mind” eller ”Shutter  Island” känner du nog igen många karaktärsdrag.

Wray, John  Lowboy. – Stockholm: Alfabeta, 2009.

För alla Er som läst ”To Kill a Mockingbird” http://bit.ly/fRZpBP  eller skrivit PM om ”The Montgomery Bus Boycott” http://bit.ly/ek0GDJ ringer det  säkert en klocka i Ert minne när Ni startar läsningen av denna bok.

Berättelsen utspelar sig i staden Jackson, Mississippi – det är 60-tal och fördomarna florerar.  När den 22-åriga ”Skeeter” återvänder till hemstaden för att arbeta som journalist ser hon på den och dess invånare med nya ögon. Den rasism och de fördomar som finns runt varje hörn sticker i ögonen. så småningom slår hon sig samman med de två afro-amerikanska hembiträdena ”Aibileen ” och ”Minny” för att skriva en roman om hemstaden som de ger namnet ”Niceville” . De tre vännerna är varmt tecknade, de känns levande, vilket gör att det blir sorgligt att skiljas från dem när boken tar slut.

En humoristisk, allvarlig, sorglig och underbart härlig bok. Den är filmad och släpps i augusti 2011 – än så länge är arbetsnamnet lika med den engelska titeln ”The Help”.

Stockett, Kathryn. Niceville. Forum bokförlag 2010.