En dag i december 2011 fick jag upp ögonen för en bok av John Wray i vårt bibliotek. Boken köpte jag in i december 2009 och sedan dess hade den stått där på sin plats och samlat damm. Felköp? Tänkte jag. Den kanske ändå kan vara värd att läsa ett stycke i. Sagt och gjort –men vad blev resultatet?

Berättelsen handlar om Will/William Heller, 16 år, diagnosticerad för schizofreni och nyligen utskriven från ett behandlingshem. Han har en komplicerad relation till den något äldre Emily – som både attraherar och skrämmer honom. Det var just en incident i tunnelbanan med Emily som gjorde att Will hamnade på behandlingshemmet – han ”knuffade” ned henne på spåret!

En än mer problemfylld relation har Will till sin mamma Yda/Violetta Heller – Violetta är Wills smeknamn på mamman. Någon närvarande far finns inte med  i personernas liv. Först på slutet får vi veta att denne  var jazzmusiker, hette Alexander/Alex och dog när Will var i början av tonåren.

När boken börjar befinner sig Will i New Yorks tunnelbana på flykt från mamma(?), sina mediciner och vardagen i största allmänhet. Will börjar bli psykotisk, ser ”låtsaskompisar”, talar i gåtor med sina medpassagerare alltmedan resan pågår i underjorden.

Wills mamma kontaktar ganska snart polisen när hon förstår att Will gett sig iväg på egen hand.  I vartannat kapitel får vi därefter följa Will respektive mamman under ett dygn.

Mamma Ydas samtal med polisen  som har hand om försvunna barn/ungdomar – Ali Lateef/Rufus White bildar ett slags berättelse i berättelsen där delar och detaljer om dem som  personer blottläggs. De för  en kamp mot tiden  – mamma Yda för att hon vill nå sin son och skydda honom mot faror, Kommissarie Lateef  för att han också vill nå Will men framförallt för att han vill skydda omgivningen och Emily mot Wills framfart.

Det är ett spännande och  tragiskt drama som tickar framåt mot sin  upplösning men också en kvickt  berättad  historia fylld med varm och ömsint humor. Personerna blir levande och reflekterande individer som man som läsare/iakttagare gärna tar till sig. En bok väl värd att läsas av många och som också tål att läsas om igen.

Om du sett filmer som ”A Beautiful Mind” eller ”Shutter  Island” känner du nog igen många karaktärsdrag.

Wray, John  Lowboy. – Stockholm: Alfabeta, 2009.

Fördrev några timmarLars Keplers rykande färska skapelse – Eldvittnet – blodig, hemsk, spännande – en bladvändare MEN knappast en bok som kommer att stå sig mer än några år. De flesta karaktärer är schablonmässigt nästan skissartat  skildrade. Undantag för kriminalkommissarie Joona Lima, Spiken, Vicky och några av bifigurerna.   Så här i efterhand får jag en känsla av att man klippt ut artiklar, notiser från kvällspressen som beskriver hemskheter ur verkliga livet lagt allt i en hög, skakat om och sedan plockat och pusslat fram en handling därur. Men visst, som jag skrev tidigare en bladvändare. Läs om du söker spänning för stunden. Lars Kepler är pseudonym för Alexander Ahndoril och Alexandra Coelho Ahndoril

Kepler, Lars  Eldvittnet. Stockholm: Bonnier, 2011.

Ingrid Hedströms ”Blodröd måne över Villette” – spännande om hämnd ombord på Orientexpressen – lättsmält och flyktigt berättad historia.

Carin Gerhardsens tre första delar i den sk. Hammarbyserien – ”Pepparkakshuset”, ”Mamma, Pappa, Barn” och ”Vyssan Lull” – författaren beskriver polisernas arbete vid Hammarby polisstation, deras inbördes relationer och konflikter. Petra Westman och hennes kollega Conny Sjöberg är de figurer som framstår som mest levande bland alla poliser som passerar revy. Som bihandling har Carin Gerhardsen lagt in  den relation eller ”icke-relation” som finns mellan Petra och kollegan Hamad. Vad vet Hamad om Petra som Petra inte vet och på vilken sida om lagen står egentligen Hamad?

Mycket lättläst – passar för läströtta tonåringar.

Peter Temples ”Sanning” – kärv historia från Australien , en far-son berättelse som andas Australiensisk landsbygd. Kände mig inte riktigt bekväm med den boken – får kanske en ny chans – Peter Temple fick trots allt Australiens främsta författarpris – ”Miles Franklin Litterary Award” för denna bok.

Elizabeth Georges  ”Denna dödens kropp” – ett säkert kort – MEN – varför så omfångsrik? Bra deckarläsning för vänner av George.

Anne & Even Holt ”Flimmer” – syskonen Holt skriver tillsammans om ond bråd död på en hjärtklinik och om ekonomiska intressen inom den medicintekniska industrin. Skickligt hantverk och god spänning.

Och sist, men inte minst – Håkan Nessers nya ”spänningsroman” –  ”Himmel över London” som jag följer varje dag i DN. Följetongsläsande är något tröttsamt för en läsare som gärna vill läsa mycket och länge – men vad gör man inte för Håkan Nesser. Berättelsen är intressant, välskriven och lite som en labyrint – ibland går man vilse och måste ändra kurs – skall bli mycket spännande att se vad Leonard har i beredskap för sitt sällskap.

En bortglömd flaskpost som återfinns på en skotsk polisstation hamnar hos den danske kriminalinspektören Carl Mörck och hans assistent Assad eftersom meddelandet som ligger i flaskan är skrivet på danska. I skottland har man bemödat sig med att försöka tyda meddelandet,  men tiden och vattnet har förstört  mycket. Klart är dock att detta är ett rop på hjälp från två barn som förts bort från sitt hem – men vilka är de? Polisen har inga saknade som stämmer in i denna profil. Till saken hör också att texten är skriven med blod…

Poliserna lägger pussel och av alla fragment växer bilden av en kedja av liknande händelser fram. Är det en och samma person som iscensatt dessa kidnappningar frågar man sig? Eller en liga?  Adler-Olsen har god människokännedom och har lyckas ganska väl med  sitt porträtt av kallhamrad ondska jämsides med porträtt av ganska vanliga människor. Spänningen hålls vid liv ända till sista sidan.

Adler-Olsen, Jussi  Flaskpost från P. Bra Böcker, 2011.