Justine Levys debutroman från 1995, översattes till svenska redan 1996,  finns nu  i en pocketutgåva på SEKWA förlag.

En bok om mor-dotter-relationer, en bok om saknad, väntan, besvikelse.

En illustration till det sena 1900-talet och det  egofokus som genomsyrat tillvaron.

En bok om Paris och människorna på ett Café.

En tillbakablick på en uppväxt och vad som blir kvar när 18 år har passerat i en människas liv.

Tänkvärt om vuxenansvar.

Levy, Justine

Vi ses på Place de la Sorbonne .  Stockholm : SEKWA, 2011.

Tatiana de Rosnay  skrev boken på engelska för några månader sedan och nu finns den tillgänglig i svensk översättning av Elisabet Fredholm.

Berättelsen kretsar kring tre kvinnor – Rose Bazelet, Maman Odette,  Alexandrine Walcker och en man Armand Bazelet. Romanens egentliga huvudperson är huset  på Rue Childebert som de alla bor/vistas i. Hit flyttar den unga Rose som nygift maka till husets ägare – Armand Bazelet någon gång runt  1828.

Berättelsen är ett slags dagboks-/brevroman där Rose berättar om sitt långa liv i huset om sin kärlek till Armand och till huset ”Det här huset är som min kropp, det är som min egen hud, mitt blod, mitt skelett (S. 231 SEKWA, 2011) . Ett betydelsefullt inslag i Rose liv är blommor, framförallt Rosor och med blomsterhandlaren Alexandrine får hon härigenom  sitt lystmäte. Ett annat betydelsfullt inslag i Rose liv dyker upp långt efter maken Armands död  – bokläsandet . Den första bok som griper tag i henne blir Madame Bovary. Men den bok som verkligen blir hennes följeslagare är Baudelaires ”Les Fleurs du Mal.

 Rose och Armand får så småningom två barn Violette och Baptiste. Två till utseende och sätt mycket olika syskon. Huset och dess invånare bär på många hemligheter som vi som läsare invigs i sakta, sakta allteftersom olyckorna hopar sig i form av yttre och inre faror. Paris omdanande från liten storstad till internationell metropol med boulevarder, ljus och luft tas inte emot med öppna famnen av Rose och hennes grannar istället ser de detta som spiken i kistan för sitt gamla kvarter.

En fint och kärleksfullt berättad historia om ett stycke Paris och dess invånare i gången tid.

Rosnay, Tatiana de   Huset du älskade, SEKWA, 2011.

Efter en personlig kris, utlöst av den djupa sorg som han känner inför förlusten av brodern, beger han sig ut på resa i sydvästra Frankrike och styr då kosan mot Pyreneerna. Där råkar han ut för en svår snöstorm och kör av vägen. Under den resan tycker han sig höra viskningar i vinden och en röst som säger ”Jag är den sista, den sista, den… ”För att söka hjälp ger han sig av till fots och kommer så småningom till en liten by vid namn ”Nulle” där han  tar in på ett pensionat.

Efter klädbyte och ett varmt bad får han en vägbeskrivning av värdinnan  till en fest som skall äga rum på kvällen, ” La fête de Saint-Etienne”.  Väl framme vid festen möts han av ett uppsluppet sällskap iklätt medeltida kläder – är det maskerad , eller? – frågar han sig. På festen träffar han också den vackra ”Fabrissa” som han ohjälpligt dras till, men är hon en uppenbarelse eller verklig? På hennes inledande fråga -om han är en ärlig man som kan skilja mellan sant och falskt, kan han inte svara annat än  att när det verkligen betyder något så kan han det.

Frederick berättar för henne om sorgen efter brodern och Fabrissa berättar den tragiska historien om sin familjs öde, en del av katarerna som var en gnostisk sekt som bannlystes av katolska kyrkan på 1300-talet. Detta möte, som kanske inte ägt rum, eller har det det?,  leder så småningom Frederick till ett gammalt  brev, dokument, som han nu fem  år senare visar för en  antikvariatsföreståndare i Toulouse. Dokumentet är skrivet på occitanska – ett gammalt språk som talades i trakten under medeltiden. Antikvariatsföreståndaren hjälper honom att översätta brevet som slutar med orden ” vi är de vi är tack vare dem vi väljer att älska och de som älskar oss”.

Mötet med Fabrissa och upptäkten av bergens hemlighet  hjälper honom att komma igenom sorgen efter brodern och att lära sig att leva igen – ”Livet är inte ett sökande efter svar, vilket är vad vi får lära oss. Det handlar snarare om att lära sig vilka frågor vi ska ställa”.  En liten pärla till bok välskriven , spännande och tänkvärd.

Kate Mosse: Vintervålnader. Norstedts 2011.

Föräldrarna Tania och Maxime spelar en stor roll i berättelsen liksom en äldre kvinna vid namn ”Louise”. Denna kvinna blir ”nyckeln” till familjehistorien och till det som hela tiden funnits outtalat i relationen mellan föräldrarna och bokens jag.

Författarens långsamma avtäckande av familjens fasansfulla upplevelser gör att man som läsare gärna sträckläser utan paus. En spännande gåtfull historia och ett viktigt historiskt dokument. Boken är filmad http://www.imdb.com/title/tt0490234/ och översatt till många språk.